Allt flyter - Panta rhei - är ett uttryck som tillskrivs filosofen Herakleitos
Hur det egentligen är med den saken tvistar de lärde, orden ska hur som haver höra samman med uttrycket att man inte två gånger kan stiga ner i samma flod eftersom vattnet ständigt strömmar och inte är det samma. I överförd bemärkelse så är livet ständigt i förändring. Troligen inget som Maria Ludvigsson haft i bakhuvudet i sin ledare "Allting flyter i Svenska kyrkan" den 23/8. Fast det var den associationen jag fick när jag läste ledaren där hon menar att Svenska kyrkan numera gjort relativismen till sin religion och sin fria tolkning av ekumeniken till en stjärna som inte visar den sanna vägen. Ludvigsson reagerar på en debattartikel i DN 19/8 "Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner" skriven av fem präster med tjänst i Storkyrkan i Stockholm.
Dikeskörning
Att inspireras av historiens goda förebilder är stort och det är så jag uppfattar att författarna till debattartikeln i DN har gjort. I det här fallet av Ärkebiskop Nathan Söderblom och det stora ekumeniska mötet 1925 som han tog initiativ till. I den andan och med vår historisk kontext söker nu författarna vägen till ekumeniken och religionsdialog utifrån att vi alla - oavsett religiös tillhörighet - tror på en och samma Gud. En kraftfull förenkling enligt Martin Nykvist, doktorand i kyrkohistoria. Huruvida vi nu tror på en och samma Gud uppenbarad på olika vis, ja det vet endast Gud och jag tänker att för oss är det egentligen fullständigt ointressant. I sin ängslighet att vara till lags åberopar en del kristna att, jo men visst är det samma Gud. Istället för att i mötet, respektfullt och ansvarsfullt se likheter såväl som olikheter, både inom kristenheten och inte minst i relation till andra religioner. Att enbart fokusera på likheter är inte intellektuellt hederligt. Det är här diket finns, för är olikheterna inte uppe och synliga på vägen kör de ner i diket och där finns personer som gärna plockar upp just de knepiga olikheterna och gärna det som uppfattas som kontroversiellt, utmanade och svårt. Paketerar det och där har vi antisemitismen och islamofobin som i en liten ask, liksom kristofobin, som det inte talas om i lika hög utsträckning. Paradoxalt nog tvärtemot vad författarna till artikeln säger sig sträva emot. Istället blir resultatet ett generellt förakt för religion där personer som Fredrik Reinfeldt med fler både till höger om honom och till vänster åberopar religion som ett hot mot mänskligheten, problemet är dock att det är dikesreligion. I DN artikeln framstår det dessutom som om dialog mellan religioner är något nytt som vi måste ta tag i, så är det inte. I Stockholms stift har den dialogen funnits länge. Med min ringa erfarenhet vet jag att det inte är så enkelt som att bjuda in till gudstjänst, det blir ofta mer jippobetonat än seriöst.
Dikesreligion
När Maria Ludvigsson skriver om Svenska kyrkan så är det just dikesversionen hon lyfter fram, vilket hon ofta gör när hon skriver om Svenska kyrkan. Den här gången har hon dessutom läst artikeln skralt. Istället för att fokusera på debattartikeln och dess författare åberopar hon föraktfullt hela Svenska kyrkan rakt av som om debattartikeln var en del av bekännelseskrifterna. Att hon är kritisk till artikeln framkommer givetvis men hennes slarviga hänvisningar till artikeln och till att detta rent generellt är vad Svenska kyrkan står för till 100 % är inte intellektuellt hederligt. Svenska kyrkan består av fler än fem präster och deras teologi. Liksom att andra religioners olika företrädare också består av en mångfald av teologiska vägar och stigar och dikesrenar.
Bredvid dikena flyter den ständigt föränderliga floden som trots sitt flöde alltid består av H2O
Vatten är vatten oavsett om det är sött, salt, bräckt, varmt, ljummet eller kallt. Livet är livet, ständigt föränderligt och i växande men endast liv så länge andningen andas och hjärtat slår. Människan har på olika vis levt med religion, dyrkan, vördnad och bävan inför det heliga, inför det hon hon inte förstått och velat förstå. I olika tider, i olika kontext har människor format och berättat om sina möten och erfarenheter av det som vi med vårt förnuft endast kan förstå en bråkdel av . Ur detta har olika uppenbarelser, traditioner och erfarenheter samlats i det som är våra religioner. Kristen tro är sann för mig, till 100%, men jag kan aldrig pådyvla den sanningen på en medmänniska. Som präst berättar jag om den sanningen, tolkad av mig, insatt i min evangeliska lutherska tradition. Och just tolkning talar vi alldeles för lite om, både inom vår kristna samfund,mellan våra samfund, mellan religioner. Förutsättningarna för samtal är att vi förstår vad vi har för tolkningstradition. Först då kan vi lyssna med respekt. Men att "bekänna" färg rörande sin tro och sin teologiska hemvist är ibland en lika stor hemlighet som vilket parti man röstar på. Därför blir det sällan något lärande, sällan nya infallsvinklar, bara ytligt.
Människans andliga längtan och hemvist består, men allt flyter, allt möter föränderlighet. Hur möter våra religioners grundsanningar livets förändringar i tid och rum utan att förlora just grunden och sin egen identitet?
Rubriken på mitt blogginlägg är Religionens problematiska "återkomst". "Återkomst", för att det glädjande nog skrivs och talas om religion på ett sätt som det inte gjordes för 20-30 år sedan. Problematiska, för att det talas för svepande och ytligt, det blir lättköpta poänger och mycket dikesreligion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar