Tid för tankar

har jag just nu eller rättare sagt mer tid för tänkande vila. 

Inspirerad av Tomas Sjödins bok Det händer när du vilar och Ronald Gregors Smiths bok om Martin Buber och Bubers egen Distans och Relation bryter jag deras tankar mot mina egna. Sjödins bok är väl värd att läsa för sin egen skull, han väver bra. Eftersom han hänvisar och flitigt citerar andra författare får jag ytterligare tips på böcker jag vill läsa.

Sjödin skriver i sin "sofflocksfilosofi i åtta punkter" om olika sätt att tänka kring tid. I punkt 8 "Tiden går inte. Den kommer", skriver han bland annat "Tiden kommer. Så måste det vara. Och om det är sant skriver det om nästan hela ordlistan: Försent måste inte vara försent, bråttom är sällan bråttom och vila kan få bli vila. Och även om backen blir brantare och brantare så finns ingen orsak till panik. Det kommer ny tid. Och efter den, ny tid."

Tiden kommer dig till mötes.

Det är ett perspektiv som är givande att fundera över och att leva efter. Tiden kommer till oss från framtiden och kan inte göra annat och vi kan inte mer än uppfatta den i nuet, varken äga framtid eller dåtid. Vi behöver av olika skäl reflektera över dåtiden både i våra egna privata liv och i ett gemenskapsperspektiv för att lära och ta till vara på erfarenheternas insikter. Fast vi kan aldrig leva i dåtiden, då har vi slutat att leva. Att leva är alltid nu. Att balansera dåtid - nu - framtid är en konst. Likt lindansaren behöver vi öva och åter öva balansen. Ett livslångt övande som är svårt i början men lättare när vi väl funnit vår egen teknik för att leva i nuet med dåtiden i ryggen och framtiden som kommer oss till mötes. 

När nu tiden kommer mig till mötes och jag tar ansvar för att ta mig själv tiden till att läsa.

Har jag plockat fram Buber igen, denne judiske filosof/antropolog/teolog som kräver total närvaro och gott om tid i läsandet. I Smiths bok om Buber (Smith var vän och kollega till honom) nämner Smith kort Bubers tankar om " att ställa sig på Jesu sida gentemot Paulus" dvs att evangeliernas tro som "förtröstan" och Paulus brev och övriga epistelförfattares tro som "instämmande". Intressant distinktion, "förtröstan" och "instämmande", hur mycket av teologi och därmed också kyrkosyn är präglad av "instämmande"? 

Hur mycket i vår egen relation till Gud/Jesus och till varandra är präglade av "förtröstan" och av "instämmande"? Frågor som inte har enkla svar men som behöver funderas över. Inte minst tänker jag att de också är sammankopplade med tid. "Förtröstan" är närmare nu, "instämmande" tangerar det förflutna och tankarna på framtiden och "instämmande" blir lätt ängsligt.

Associationen vandrar vidare till Almedalen.

"Förtröstan" och "instämmande" är livshållningar som sträcker sig bortom trons värld, in i bland annat politikens värld. Det är intressant att på geografiskt avstånd ta del av FB uppdateringar, nyhetssidor mm och konstatera att så mycket är präglat av "instämmande", oavsett vilken färgskala politiken bär. De ängsliga behoven av att positionera sig istället för att ha tilltro till mötet, till din medmänniska, till Du som på sätt och vis i förlängningen är jag, Människa. Med vår mänskliga sårbarhet är "förtröstan" stundtals, till och med oftast så långt borta.

Är det vår snabba kultur som gör så att vi lättare "instämmer" än har "förtröstan"?