Nolltolerans för kortsiktig dumhet

är vad som krävs för att möta politikerna i Stockholms stad som ägnar sig åt kortsiktig dumhet. Detta oavsett politisk tillhörighet. Det handlar om barn och ungdomar med särskilda behov och stöd i skolan.Ordspråket, Snålhet bedrar vishet är gällande när man nu ska integrera och bereda plats för elever med särskilda behov i de vanliga skolorna. Det finns ingen verklighetsförankring hos politikerna. Jag är glad för att Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på SvD i dagens ledare på en mycket bra sätt beskriver detta.

Sedan 1 juli 2011 har vi en ny skollag, jag är verkligen inte insatt i den men undrar om den inte är fabricerad mer utifrån önsketänkande om verkligheten och budgettänk än förankrad i verkligheten och med framtiden för ögonen. När Stockholms kommunalpolitiker tolkar lagen slår man undan benen på väl fungerande skolor och grupper för barn med bland annat neuropsykiatriska diagnoser. Det kostar för mycket, fast det säger man inte rent ut. Argumentet för att lägga ner S:t Örjans rektorsområde - ett icke-geografiskt rektorsområde som samlar kommunala skolans olika undervisningsenheter för barn med särskilda behov - är att enligt nya skollagen kan man inte ha två rektorer. Det är ju alltid hemskolan som betalar en skolplats oavsett var barnet går och då ska den skolan ha insyn i barnets utveckling. Det är ett resonemang som är oerhört genomskinligt. Det är klart att det går att finna praktiska lösningar för det. Men eftersom allt styrs av pengar så är skolorna angelägna om att behålla sina slantar. 

Själv är jag glad för att vår son har hunnit bli 18 år och inte är 8 år. Med hans tillåtelse och uppmuntran följer en rapport från verkligheten. Det är underbart att bli förälder och följa hur ens barn växer och utvecklas. 

2 år gammal börjar Samuel på dagis, det går hyfsat men personalen signalerar att han är lite sen i utvecklingen och de har dessutom helt inadekvata funderingar i utvecklingssamtalen på hur vi är som föräldrar, speciellt jag. Vi är ju gudbevars präster!! Efter en lång sommarledighet och 3-års kalas är det dags att börja andra året på dagis. Det blir inte bra efter några månader har Samuel börjat slita av sig sitt hår och vi kontaktar läkare och blir slussade till neuropsykiatrin vid Akademiska i Uppsala. Kontakten med dagis urartar till att personalen, främst en person fullständigt attackerar oss som föräldrar och speciellt mig som mamma, att det är vi som bidrar till att vår son mår dåligt. Med omedelbar verkan lyfter vi ur honom ur dagissystemet och efter några veckor har vi inte längre en son som sliter av sig håret! 

Utredningar startar och kommunen tillhandahåller dagmamma efter några månader och efter en bra inskolning får Samuel ro och kan börja utvecklas igen. Frid och fröjd i några år även om det var en process med alla utredningar. 6 år gammal kommer diagnosen Asperger syndrom. Både en sorg och lättnad. En sorg därför att vårt samhälle är de starkas samhälle (vad det nu är att vara stark och normal? Den utvecklingen går i rasande fart och det är livsfarligt, men det får blir ett annat blogginlägg). En lättnad för nu har vi fått redskap att stötta vår son i hans utveckling och även använda oss av samhällets resurser (som vi betalar en rejäl skatt för att ha tillgång till).

Dags för skolstart.

Vi förstår mot bakgrund av dagiserfarenheten att en mindre klass är det som gäller. Trots att vi då bodde i en mindre kommun så fanns en sådan att tillgå. Det finns mycket att säga om det tre åren när det handlar om undervisningen eller för att citera Samuel "Jag lärde mig i alla fall att skilja mellan kottar och löv".  Vi valde att låta Samuel gå om "nollan" eftersom han var väldigt lekfull och inte riktigt skulle platsa som en etta. Efter tre år går flytten till Stockholm av flera olika skäl men ett starkt skäl var att vi inser att skolan i denna lilla kommun inte kan tillgodose vår sons behov av specialiserade lärare som kan möta barn med Asperger.

Väl i Stockholm får vi en god kontakt med stadsdelsnämnden som - och här börjar det - driver på att Samuel ska börja i liten undervisningsgrupp i en stor skola och i vanligt fritids med assistent. Vi hade då hört talas om S:t Örjan, men nej. Tvåan och trean flyter på ganska väl bortsett från att vi tjatar och tjatar för att få till en dyslexiutredning, den sitter hårt inne men till slut så får vi den och Samuel har svår dyslexi vilket kräver hjälpmedel. Fritids för att använda vulgärsvenska "skiter sig" rätt fort, det fungerar inte att var i en grupp med 40-50 elever och labil personal. Lösningen blir att Samuel får gå till särskolefritids. Där blir han en udda fågel eftersom han är så högfungerande. Han blir en tillgång för gruppen och får på så vis självkänsla och samtidigt övas empatin för det finns de som har mycket svårare än vad han har. 

Dags för fyran.

Uppflyttad till ny liten undervisningsgrupp med nya lärare som inte har kompetens för att möta barn med Asperger. Tyvärr så möter vi igen hos en av lärarna en föråldrad inställning att Asperger beror på föräldrarna och speciellt mamman. Då är det lite tur att Samuel har mig som mamma för jag har nolltolerans mot dumhet. Vi startar proceduren för att få Samuel till någon av St Örjans Aspergerklasser och här är enda gången vi som föräldrar kan se att vi inte riktigt var med. Samuel for mer illa än vi förstod under fjärde året, både i relation till lärarna och att han blev mobbad. Hade vi vetat då vad vi några år senare förstod hade vi gjort som på dagis, bara lyft ut honom och krävt en ny skolplats. Vi har bett om förlåtelse för vår blindhet och är förlåtna. Erfarenheterna blev ett djupt sår för Samuel, det har tagit år av tid att läka.

Dags för femman.

Stukad av fyrans erfarenheter, ja egentligen alla tidigare år får Samuel äntligen en väl fungerande skola inom St Örjans där han sakta men säkert hämtar in allt som gått förlorat tidigare år. Trygg miljö, bra och kunniga lärare bidrar till god utveckling och växt under två år. Glädje för oss alla, främst för Samuel som sakta börjar tro på sin egen förmåga.

Dags för ytterligare uppbrott och sjuan.

Eftersom den enheten endast gick till årskurs sex. Med Samuel i spetsen valde vi noga och det blev en fullträff. En enhet inom St Örjan med fantastiska lärare. Den goda utvecklingen och växande bara fortsätter och självkänslan och självförtroendet i takt med det. I åttan förstår vi på lärarna att det är förändringar på gång genom nya skollagen och kommunens dårskap i tolkandet av lagen. Protester. Jag skrev till alla skolpolitiker i Stockholms stad, några få tackade för synpunkterna men betygade att det skulle bli så bra, så bra i alla fall. Samuel hann gå ut nian, tack och lov. Med glädje och pirrighet inför framtiden och med goda betyg som vilken niondeklassare som helst. Omsorgsfullt gick vi runt till olika gymnasieskolor till slut valde Samuel och kom in på sitt första hands val. Fortfarande med Aspergergrupp men på en av stadens vanliga gymnasieskolor. 

Gymnasiet

Nu har tvåan börjat och det är roligt att gå till skolan. Första året var en prövning. Nya lärare, ny miljö, större krav och mer självständigt ansvar för nu är det gymnasiet. Men med proffsiga lärare och tack och lov med Samuels egen förmåga att verbalisera sin problematik och med stöd från sina föräldrar har knutar kunnat redas ut. Det är också med tacksamhet som studietakten är något längre, fyra år istället för tre. Lite pinligt i börja tyckte Samuel men inser nu att ett år mer eller mindre inte spelar någon roll. 

Efter sex år av orolig och oproffsig skolgång och sex år av fungerande skolgång ser Samuel framåt med viss tillförsikt.

Som vilken tonåring som helst funderar han nu på framtiden med både oro och glädje. Han är där han är idag för att han fick fem år av fungerande grundskola, på de fem åren fick han hämta in de tidigare fyra (fem) åren för att de inte fungerat. Det är en otrolig bedrift. Nu verkar gymnasiet hittills gå i de godas tecken.  Det är bara att hoppas att inte någon klåfingrig politiker ger sig på gymnasiegrupperna också. Framtiden längre fram vet ingen av oss något om.Men en sak vet Samuel och vi som föräldrar, förutsättningen för att det ska fortsätta att gå bra är stora därför att han har fått möjligheten att gå  i mindre anpassade klasser med bra lärare som har kunskap om funktionsnedsättning inom autismspektrat.

Poängen är att ingen ska behöva uppleva dessa prövningar och experiment i skolan, vi måste bygga ett samhälle där människovärdet inte är hotat av kortsiktiga budgetplaner för på lång sikt kostar det att inte ha väl fungerande medborgare. 

Väl fungerande medborgare får man om man är öppen och insiktsfull om att vi människor är olika och har olika förutsättningar. Det börjar redan när vi är barn. I mötet med andra föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förstår vi att resan kan var mångdubbelt värre i mötet med skola och kommun än vad vi har upplevt. Därför blir jag glad av att det skrivs om det på väsentliga platser i våra tidningar.

Läs gärna ett annat vittnesbörd Brev från en mamma till en dotter med autism

2013-09-13 Ytterligare ett läsvärt inlägg i den här frågan och nya rön om autism
Rektorer larmar om borttaget stöd

Svenskar kan ha knäckt autismgåtan