Etiketter, så enkelt

när det handlar om marmelad, syltburkar och inlagda grönsaker MEN inte när det gäller människor.

Att snabbt skapa sig en uppfattning om en annan person eller att för sin egen bekvämlighet sortera in personen i något slags fack med etikett på är enkelt. Och vi gör det mer eller mindre medvetet. Jag gör det och du gör det - vill jag påstå utan att känna dig bästa läsare. Etiketterna innehåller en rad egenskaper som vi tror att bäraren av etiketten besitter. Fast en människa är definitivt mer komplex än så.

Problemet med det är, att vi skapar hinder för möten genom våra etiketter. Vi skapar förutfattade meningar och bilder av vem personen är och vad personen står för. Vad sätts för etikett på mig, ja några är: 

Liten till växten - lika med inte så gammal eller möjligen lite bakom flötet (ja, faktiskt har jag råkat ut för det!!!)

Hetero - ringarna på vänster ringfinger, fast det kan man ju inte veta förrän man förvissat sig om att det står ett mansnamn i min vigselring och jag skulle ju kunna vara bi i alla fall.

Innerstadsbo - priviligerad som bor i en hyfsad attraktiv stadsdel, hur priviligerad jag är kan ingen veta med anledning av min bostadsort.

En ordentlig tankeställare som handlar om etikettering av personer

fick jag för många år sedan när jag bodde granne med en person som många i trappuppgången var rädd för genom hens oförutsägbara agerande i mötet med sina grannar. Rädslan förstärktes genom hens klädstil som var "skinhead-liknande". Vid ett tillfälle ringde det på dörren och hen stod utanför och mådde inte bra, behövde prata. Hen visste att jag pluggade teologi. Jag måste erkänna att jag inte var så där oerhört på men något gjorde ändå att jag sa ok, kom in. Det jag kunde göra var att lyssna. De riktigt svåra samtalen i livet handlar många gånger mer om att lyssna än att ha svar. Jag fick revidera min etikett - som jag förstås satt på hen sedan tidigare - ytterligare revidering blev det efter några dagar när det satt en handplockad liten bukett blommor på handtaget vid min ytterdörr.

Den erfarenheten är gott och väl över 30 år gammal men jag har den nära i minnet för att ständigt påminna mig själv om att inte vara snabb i min etikettering i mötet med människor. Jättesvårt ibland men ändå den här upplevelsen tillsammans med några andra har fått mig att bli smått allergisk för etikettering.

Genom diverse bloggar kom jag fram till Dagens Seglora 

och läste ett inlägg om segregation och skola av Helena Myrstener. Hon är präst i Skåne och i presentationen av henne står bland annat följande "Brinner för Kristus, dock inte alltid för Svenska kyrkan, anser att nästa ärkebiskop måste bli en kvinna med hbtq-erfarenhet."

"..måste bli en kvinna med hbtq-erfarenhet", egentligen behöver jag ju inte reagera för givetvis så har Helena all rätt att tycka så och föra fram det.  Så varför bryr jag mig överhuvudtaget om att blogga om detta? En enda persons åsikt. 

Jo, för att jag reagerar på etiketten "kvinna med hbtq-erfarenhet". Visst det är helt ok med en "kvinna med hbtq-erfarenhet" som är ärkebiskop MEN sökkriteriet ska väl ändå inte primärt vara hbtq-erfarenhet och måste. Jag reagerar för jag ser och upplever hur trend-känslig Svenska kyrkan har blivit i anställningar både på riks, stifts och församlingsnivå så fler skulle seriöst kunna nappa på den här formuleringen inför framtida biskopsval, som är 2014.

Svenska kyrkan är en föregångare när det handlar om hbtq. Det ska vi vara stolta och glada över. Samtidigt vem vi väljer att leva med, ge och ta emot kärlek av är faktiskt av underordnad betydelse för kyrkans arbete att vara kyrka. Våra erfarenheter är givetvis till nytta på olika vis. Det jag främst önskar av en biskop, av en ledare överhuvudtaget är en mogen person med självkännedom och sund självkänsla, som med både distans och humor kan se på sina starka och svaga sidor. Kort och gott en medveten person som inte stagnerat i sin personliga och yrkesmässiga utveckling.

Lägg därtill att sökkriterierna för nästa ärkebiskop rimligen är en bra, disputerad teolog. För dig som inte vet så behöver man faktiskt inte ens vara präst utan man kan vigas direkt till biskop, fast det är inte önskvärt enligt mig. Att ha haft vanlig prästtjänst samt varit kyrkoherde eller haft annan ledningsfunktion är en god grund för en biskop tillsammans med högre teologiska studier. 

Nåväl då kan vän av ordningen tänka men att vara teol.dr eller professor är också en etikett på sätt ock vis men en etikett som ändå vittnar om ett sakinnehåll. Personen ifråga har fördjupat sig i teologiska studier och bör vara skickad att uppmuntra kyrkans anställda till teologiska studier och reflektion utifrån den aspekt som är till mest nytta och glädje för dennes profession i mötet med människor. För det är vad i stort sett alla Svenska kyrkans anställda arbetar med. Ja, en kyrkvaktmästare och en husmor har också väldigt stor nytta av viss teologisk kunskap.

Visst det är en dröm, en vision men inte en utopi

att vi skulle kunna möta varandra utan etiketter. Bara som människor med en positiv nyfikenhet, vem är du? För att ge varandra ärliga chanser att visa och berätta vilka vi är. En människa är så mycket mer än de etiketter vi sätter på varandra.


PS/ Del 2 av etikett-tankar kommer snart!